Mamma till Olivia född mars 2014

Jag får mycket frågor om hur jag tycker det är att vara ensamstående. Om jag tycket det är jobbigt, ensamt osv. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag verkligen har suttit och tänkt efter just eftersom jag varit ensam från början. Jag vet ju inget annat, jag vet inte hur det är att ha pappan hemma som hjälper till med nattning, blöjbyten, matning och allt man gör. Jag måste nog säga att det var som jobbigast när Olivia fortfarande låg i magen. Jag förväntade mig inte att bli ensam och att vara i 7e månaden med alla hormoner och börja tänka att shit det kommer en bebis som jag ska ta hand om själv. Det var en chock. Det snurrade tankar 24 timmar om dygnet kan jag lova och jag pendlade mellan att gråta hysterisk och säga till mig själv att såklart jag klarar det här. I det läget vet man ju inte vad som väntar en. Det enda man fått höra är att man inte kommer få sova på år och dar och det är så himla jobbigt. Det var jobbigt att gå på färäldrakursen och se alla ha med sina respektive. Det var jobbigt att höra kursledaren prata om hur viktigt det var att hjälpas åt och vara mån om varandra för att klara av att hålla ihop. Men när man blir mamma och får se sitt barn vet man att man kommer göra allt för den lilla personen. Precis så var jag i alla fall. Jag visste att jag ville göra allt för Olivia och jag hade bestämt mig för att jag verkligen kommer klara det här. Därför var jag inte mycket för att be om hjälp under den första tiden. Jag tror att jag tänkte att jag var ju själv och måste bevisa att jag klarar det här utan att behöva be någon annan om hjälp. Jag ville inte säga att jag var helt slut efter att inte ha sovit på flera nätter. Det är klart att det var jobbgit att vara själv speciellt under den första tiden. Man försöker lära känna ens barn och det skulle underlätta om man var två som man kan bolla idéer och tankar med. Det var stunder när Olivia bara ville vara i min famn hela dagarna eller hade perioder med magont och bara skrek som jag ville ringa till henne pappa och skrika ”KOM HIT OCH HJÄLP TILL FÖR I HELVETE, JAG ORKAR INTE”!

Men jag måste ändå erkänna att jag idag ändå tycker det är skönt att vara ensam, relationsmässigt. Jag kan bestämma allt om Olivia själv. Det är inga tjafs, bråk och jag behöver inte tänka på någon annan mer än mig och Olivia. Jag har hört så många som säger att dem bråkar konstant sedan de fick barn. sömnbrist är ofta boven men jag kan tänka mig att det blir en hel del ” Du hjälper inte till tillräckligt” ”Du har sovit mer än mig” ” Jag jobbar, du går hemma hela dagarna” osv. Jag vet att jag hade blivit GALEN av allt tjafs. Det är varken rätt mot barnet eller en själv. Så att vara ensamstående har sina fördelar. Jag vet att jag och Olivia kommer ha en väldigt fin och speciell relation!

Men någonting jag har lärt mig på de här åtta månaderna är att man måste våga be om hjälp. Speciellt om man är ensam. Jag behöver få komma iväg några timmar och bara vara Linnéa. Och jag vet att Olivia behöver vara med någon annan än bara mig. Jag vill inte att Olivia ska bli beroende av mig och inte kunna vara med någon annan. Nu älskar Olivia att vara med sin mormor och moster så det är jätteskönt. Jag kommer förmodligen ha stunder då jag tycker det är skitjobbigt att vara ensamstående. Dem stunderna kommer då och då. När föräldraledigheten är över och vardagen startar. Har börjat tänka på det nu, hur sjutton får man ihop jobb och förskola?! Det kommer bli en utmaning men jag tycker om utmaningar så det ska nog lösa sig 🙂

Jag har en väldigt snäll bebis, många gånger tror jag hon förstår att jag är ensam och är lite snällare än vanligt. Jag kan säga att jag trodde inte att det var möjligt när jag var gravid och visste att jag skulle vara själv med en bebis. Men nu i efterhand är jag väldigt glad över att vi separerade innan Olivia kom så jag hann bearbeta det innan. Jag tror allt handlar om inställning. Om du tänker att shit jag kommer inte klara det här, det är omöjligt att klara det här själv så kommer du förmodligen få det väldigt mycket jobbigare. Tänk istället att du kommer klara det och gör det bästa av situationen. Du får all kärlek från ditt barn för dig själv 🙂 Sen måste jag tillägga att man oftast inte är själv. Många har fler runt omkring sig än man tror.

Min mamma klarade av att uppfostra 4 tjejer själv så jag borde klara mig utmärkt 🙂